Lördag 14 mars - Måndag 16 mars - Olyckan som nästan tog livet av världens underbaraste son...JIMMY
Jag vaknar av att telefonen ringer, den fasta. Klockan är ca 00.55. Jag känner mig helt förvirrad och försöker svara i mobilen som alltid ligger på nattygsbordet. Ingen ringer ju på den fasta telefonen, och framför allt inte mitt i natten. Jag hittar tillslut rätt telefon och svarar. Det är Kenta min fd man och mina tre barns pappa, jag förstår direkt att något hemskt hänt. Han säger "Ta det lugnt, det är inte så farligt, men Jimmy har blivit påkörd och ligger på akuten." Mitt hjärta fryser till is, och jag återupplever när min älskade pappa blev svårt skadad i en trafikolycka för 32 år sedan". Då vaknade jag mitt i natten 20 år gammal och hörde min mamma svara i telefonen och säga "är det några skallskador....jag kommer" Han opererades 55 gånger och man var tvungen att amputera ett ben och steloperera det andra. Han har haft det jobbigt sedan dess.
Jag glömmer det aldrig. Det har präglat hela mitt liv, mest i positiv riktning, men också i att alltid vara beredd på att något hemskt kan hända. Jag har lärt mig att leva HÄR OCH NU....
Jag säger till Kenta att jag ska åka in direkt och att jag tar en taxi. Men först ringer jag akuten, måste höra vad de säger. Jag klarar knappt att få upp knapplåset, Jag skakar hela jag och är fullkomligt livrädd. Jag kommer så småningom fram till akuten. En mycket vänlig människa berättar att Jimmy har en benskada, en armskada och ett stort jack i pannan/tinningen, men han är helt kontaktbar och ska snart traumaröntgas för att kontrollera att det inte finns några dolda skador. Jag ska sedan ringa efter taxi, och hittar nästan inte taxi södertäljes nummer, fast jag vet att det finns inprogramerat, eftersom jag hela tiden trycker fel. Jag beställer en taxi till akuten och börjar nästan gråta bara av att säga det.
Min älskade Jimmy och jag när jag fyller 50 år, 2007
Jag går ner till vägen och väntar på taxin. Den har kört för långt och de har uppfattat mitt mobilnummer fel. Men sen är jag påväg. Taxichauffören berättar att bron varit avspärrad och att han såg en person ligga på vägen...det var Jimmy... hemskt att höra men han var väldigt trevlig.
På akuten möter Kenta, som bor i stan och hunnit före mig dit, upp direkt och har med sig Gabriel Wallin och David Norrman som är Jimmys kompisar. De hade suttit och druckit öl hemma hos någon av dem och sedan tänkt gå ut på stan´. Inget ovanligt för någon i den åldern. De går från Östergatan till Mälarbron, går över broklaffarna och tänker snedda över vägen. Det är INTE olagligt. Jimmy går några steg bakom sina kompisar samtidigt som han pratar i mobilen, med en de ska träffa. De hör plötsligt en bil närma sig i väldig hög fart och David och Gabriel får jogga över vägen. Jimmy hör också bilen och tittar upp och vet inte om han ska rusa framåt eller bakåt. Han tror att han slänger sig bakåt och blir då träffad av bilen.
David och Gabriel hör den dova dunsen när Jimmy blir träffad av bilen, och de säger att de aldrig kommer glömma detta ljud. Bilföraren smiter från olyckan, det är brottsligt.....David och Gabriel är hjältar på platsen. Gabriel stoppar trafiken och kallar på ambulans. David håller i Jimmy, som hela tiden vill resa sig upp på ett ben som är helt av och är förvridet i en felaktig riktning. Han blöder ganska mycket från såret i pannan. Han kämpar för att resa sig upp och suckar sedan och sjunker ihop...DÅ tror David att Jimmy dör....Jag tycker verkligen synd om David som behöver uppleva detta. Det kommer han aldrig att glömma......men han var otroligt viktig för Jimmy på olycksplatsen. .............
Det blir broöppning och trots att ambulansen som kom direkt från sjukhuset och hade ca en minut i framkörningstid, fastnade på fel sida av bron. Turligt nog så larmas även brand ut vid trafikolyckor så de var på rätt sida av bron och var de som var först på plats. Gabriel informerade brand om att det var Jimmy, en brandmannason. Det var Kentas jobbhelg, men turligt nog skulle han jobba först lördagdygn. Det räcker att han hämtat både sin mamma och sin pappa när han körde ambulans. Jag vet inte hur han skulle klarat av att hämta Jimmy.....
Jimmy blev väl omhändertagen på olycksplatsen. När jag sedan kom till akuten var Jimmy på traumaröntgen.
Vi fick kaffe av akutpersonalen och kontinuelig information. Både narkosläkaren och den ortopedkirurg som så småning om skulle operera kom och pratade med oss. De sa att prognosen såg ganska god ut. Även röntgenbilderna såg bra ut enligt deras bedömning inga inre skador, men höll på att granskas av en röntgenspecialist. Tyvärr hade jag sedan min pappas tid dåliga erfarenheter, eftersom vi även då fick lugnande besked, som sedan resulterade i hopp och förtvivlan i en vecka och ca 10 operationer med amputation som resultat. Först sa man...en tå, sedan en fot och vid operation var man tvungen att ta hela underbenet.....
Efter röntgen flyttades Jimmy till Intensivvårdsavdelningen (IVA) och jag fick äntligen träffa honom. Han låg i ett "Traumaset" som ambulansen använder, för att stabilisera kroppen, med nack-krage och benet i vaccuminpackning. Han var sydd i pannan med 8 stygn, blodig i ansiktet och långt ner på halsen, och grät när jag kramade honom, och jag med förståss.... Han tittade på mig med ångest i ögona och frågade om han skulle bli amputerad.....även han tänkte på morfars öde.... Jag lovade att det inte fanns någon risk för detta. Jag hade direkt på akuten pratat med läkarna att jag förstod att Jimmy var orolig för detta i och med morfars situation.
Han rullades iväg på operation ca 04.00 och vi började vänta....
Jenny ringde vi från akuten och informerade om vad som hänt. Hon skulle ta ett tåg hem till Södertälje från Uppsala under eftermiddagen. Julia var det värre med, eftersom hon var på kryssning. Vi bestämde at ringa henne först när hon nästan klivit i land i Stockholm. Vi ville inte oroa i onödan.
Kl 04.30 kom Jimmys flickvän Caroline med nattbussen från Stockholm. Vi informerade och sedan var det bara att vänta...Operationstider är naturligtvis osäkra att bedöma. Det är nog klart vid 07.00 var första beskedet. Kl 07.00 fick vi besked om att ca 09.00 kanske det är klart och att vi borde åka hem och sova lite. Vi åkte alla tre hem till Kenta som bor i stan´. Vi försökte sova och äta lite. Vi ringde IVA strax efter 9.00 men operationen var inte klar. Vi ringde ca 11.00...samma besked...Nu var jag riktigt orolig. Det var en fruktansvärt jobbig väntan. Dagarna innan hade man på TV visat "Mimmi" som blivit skadad under en operation som drog ut på tiden....Jag var helt livrädd. Klockan 13.00 ringde.....plötsligt....Jimmy själv och sa att han ville att vi skulle komma.
Vi slängde oss i bilen och åkte direkt till sjukhuset. Efter en stunds väntan fick vi träffa honom ca kl 14.00. Väldigt blek men förvånansvärt pigg efter nio timmars operation.
Jenny och Julia kom under eftermiddagen, och fick träffa sin älskade bror.
Samtidigt hade vi kontakt med både Gabriel och David. De mådde inte särskilt bra. Vi såg till att de fick träffa Jimmy, och se att han såg oförskämt pigg ut. Båda, men framför allt David, såg lättade ut när de träffat Jimmy. "Han hade TUR-KEPSEN på sig", sa David med ett försiktigt leende....och det hade jimmy verkligen......STORT TACK till David och Gabriel!!!
Vid 22-tiden åkte vi hem medan Caroline fick stanna kvar och sova på en stol bredvid Jimmy. Caroline har verkligen varit ovärdelig i den här situationen, eftersom ja då kunnat åka hem och känna mig lugn att hon fanns på plats. Att vara mamma slutar inte för att barnet är myndigt........
Jag tänkte titta på Wallander...men minns inget...somnade vid 23.00 ovaggad.. Inte så konstigt hade bara sovit ca 30 minuter sedan torsdag natt....inte att rekommendera.
Under natten hade de blivit förflyttade till egen två-sal på ortopedavd 19. Det blev SÅ lugnt och skönt tyckte båda.
Söndagen ägnads åt att ordna telefon, dator, mobilt bredband, spel, IPOD...filmer osv till Jimmy. Han ser oförskämt pigg ut....UNDERBART att se...
Besökare har kommit och gått och telefonen ringer stup i ett. Många vill veta hur han mår....
Natten till måndag sov han ensam och sedan kom sjukgymnasten under måndag, då han fick stå upp, hängade på en gåstol. Nu gäller träning....kanske han får komma hem redan under tisdagen...
Många besök har det varit....förutom vi vanliga,,,...mormor och morfar, Åsa, Tony, Axel.....t ex.
Helt enkelt kommer det inte att bli framöver, eftersom Jimmys lägenhet är en halvtrappa upp...och det blir svårt just med trappor. Han får nog bo hos pappa Kenta, en period, eftersom han har ett ledigt rum och hiss och allt, och bor i stan´ . Enhörna ligger lite väl långt bort, men ALLT ordnar sig....!
Kl är 23.45 måndagkväll...och jag känner mig dödstrött, men otroligt tacksam...
gonatt....
Jag glömmer det aldrig. Det har präglat hela mitt liv, mest i positiv riktning, men också i att alltid vara beredd på att något hemskt kan hända. Jag har lärt mig att leva HÄR OCH NU....
Jag säger till Kenta att jag ska åka in direkt och att jag tar en taxi. Men först ringer jag akuten, måste höra vad de säger. Jag klarar knappt att få upp knapplåset, Jag skakar hela jag och är fullkomligt livrädd. Jag kommer så småningom fram till akuten. En mycket vänlig människa berättar att Jimmy har en benskada, en armskada och ett stort jack i pannan/tinningen, men han är helt kontaktbar och ska snart traumaröntgas för att kontrollera att det inte finns några dolda skador. Jag ska sedan ringa efter taxi, och hittar nästan inte taxi södertäljes nummer, fast jag vet att det finns inprogramerat, eftersom jag hela tiden trycker fel. Jag beställer en taxi till akuten och börjar nästan gråta bara av att säga det.
Min älskade Jimmy och jag när jag fyller 50 år, 2007
Jag går ner till vägen och väntar på taxin. Den har kört för långt och de har uppfattat mitt mobilnummer fel. Men sen är jag påväg. Taxichauffören berättar att bron varit avspärrad och att han såg en person ligga på vägen...det var Jimmy... hemskt att höra men han var väldigt trevlig.
På akuten möter Kenta, som bor i stan och hunnit före mig dit, upp direkt och har med sig Gabriel Wallin och David Norrman som är Jimmys kompisar. De hade suttit och druckit öl hemma hos någon av dem och sedan tänkt gå ut på stan´. Inget ovanligt för någon i den åldern. De går från Östergatan till Mälarbron, går över broklaffarna och tänker snedda över vägen. Det är INTE olagligt. Jimmy går några steg bakom sina kompisar samtidigt som han pratar i mobilen, med en de ska träffa. De hör plötsligt en bil närma sig i väldig hög fart och David och Gabriel får jogga över vägen. Jimmy hör också bilen och tittar upp och vet inte om han ska rusa framåt eller bakåt. Han tror att han slänger sig bakåt och blir då träffad av bilen.
David och Gabriel hör den dova dunsen när Jimmy blir träffad av bilen, och de säger att de aldrig kommer glömma detta ljud. Bilföraren smiter från olyckan, det är brottsligt.....David och Gabriel är hjältar på platsen. Gabriel stoppar trafiken och kallar på ambulans. David håller i Jimmy, som hela tiden vill resa sig upp på ett ben som är helt av och är förvridet i en felaktig riktning. Han blöder ganska mycket från såret i pannan. Han kämpar för att resa sig upp och suckar sedan och sjunker ihop...DÅ tror David att Jimmy dör....Jag tycker verkligen synd om David som behöver uppleva detta. Det kommer han aldrig att glömma......men han var otroligt viktig för Jimmy på olycksplatsen. .............
Det blir broöppning och trots att ambulansen som kom direkt från sjukhuset och hade ca en minut i framkörningstid, fastnade på fel sida av bron. Turligt nog så larmas även brand ut vid trafikolyckor så de var på rätt sida av bron och var de som var först på plats. Gabriel informerade brand om att det var Jimmy, en brandmannason. Det var Kentas jobbhelg, men turligt nog skulle han jobba först lördagdygn. Det räcker att han hämtat både sin mamma och sin pappa när han körde ambulans. Jag vet inte hur han skulle klarat av att hämta Jimmy.....
Jimmy blev väl omhändertagen på olycksplatsen. När jag sedan kom till akuten var Jimmy på traumaröntgen.
Vi fick kaffe av akutpersonalen och kontinuelig information. Både narkosläkaren och den ortopedkirurg som så småning om skulle operera kom och pratade med oss. De sa att prognosen såg ganska god ut. Även röntgenbilderna såg bra ut enligt deras bedömning inga inre skador, men höll på att granskas av en röntgenspecialist. Tyvärr hade jag sedan min pappas tid dåliga erfarenheter, eftersom vi även då fick lugnande besked, som sedan resulterade i hopp och förtvivlan i en vecka och ca 10 operationer med amputation som resultat. Först sa man...en tå, sedan en fot och vid operation var man tvungen att ta hela underbenet.....
Efter röntgen flyttades Jimmy till Intensivvårdsavdelningen (IVA) och jag fick äntligen träffa honom. Han låg i ett "Traumaset" som ambulansen använder, för att stabilisera kroppen, med nack-krage och benet i vaccuminpackning. Han var sydd i pannan med 8 stygn, blodig i ansiktet och långt ner på halsen, och grät när jag kramade honom, och jag med förståss.... Han tittade på mig med ångest i ögona och frågade om han skulle bli amputerad.....även han tänkte på morfars öde.... Jag lovade att det inte fanns någon risk för detta. Jag hade direkt på akuten pratat med läkarna att jag förstod att Jimmy var orolig för detta i och med morfars situation.
Han rullades iväg på operation ca 04.00 och vi började vänta....
Jenny ringde vi från akuten och informerade om vad som hänt. Hon skulle ta ett tåg hem till Södertälje från Uppsala under eftermiddagen. Julia var det värre med, eftersom hon var på kryssning. Vi bestämde at ringa henne först när hon nästan klivit i land i Stockholm. Vi ville inte oroa i onödan.
Kl 04.30 kom Jimmys flickvän Caroline med nattbussen från Stockholm. Vi informerade och sedan var det bara att vänta...Operationstider är naturligtvis osäkra att bedöma. Det är nog klart vid 07.00 var första beskedet. Kl 07.00 fick vi besked om att ca 09.00 kanske det är klart och att vi borde åka hem och sova lite. Vi åkte alla tre hem till Kenta som bor i stan´. Vi försökte sova och äta lite. Vi ringde IVA strax efter 9.00 men operationen var inte klar. Vi ringde ca 11.00...samma besked...Nu var jag riktigt orolig. Det var en fruktansvärt jobbig väntan. Dagarna innan hade man på TV visat "Mimmi" som blivit skadad under en operation som drog ut på tiden....Jag var helt livrädd. Klockan 13.00 ringde.....plötsligt....Jimmy själv och sa att han ville att vi skulle komma.
Vi slängde oss i bilen och åkte direkt till sjukhuset. Efter en stunds väntan fick vi träffa honom ca kl 14.00. Väldigt blek men förvånansvärt pigg efter nio timmars operation.
Jenny och Julia kom under eftermiddagen, och fick träffa sin älskade bror.
Samtidigt hade vi kontakt med både Gabriel och David. De mådde inte särskilt bra. Vi såg till att de fick träffa Jimmy, och se att han såg oförskämt pigg ut. Båda, men framför allt David, såg lättade ut när de träffat Jimmy. "Han hade TUR-KEPSEN på sig", sa David med ett försiktigt leende....och det hade jimmy verkligen......STORT TACK till David och Gabriel!!!
Vid 22-tiden åkte vi hem medan Caroline fick stanna kvar och sova på en stol bredvid Jimmy. Caroline har verkligen varit ovärdelig i den här situationen, eftersom ja då kunnat åka hem och känna mig lugn att hon fanns på plats. Att vara mamma slutar inte för att barnet är myndigt........
Jag tänkte titta på Wallander...men minns inget...somnade vid 23.00 ovaggad.. Inte så konstigt hade bara sovit ca 30 minuter sedan torsdag natt....inte att rekommendera.
Under natten hade de blivit förflyttade till egen två-sal på ortopedavd 19. Det blev SÅ lugnt och skönt tyckte båda.
Söndagen ägnads åt att ordna telefon, dator, mobilt bredband, spel, IPOD...filmer osv till Jimmy. Han ser oförskämt pigg ut....UNDERBART att se...
Besökare har kommit och gått och telefonen ringer stup i ett. Många vill veta hur han mår....
Natten till måndag sov han ensam och sedan kom sjukgymnasten under måndag, då han fick stå upp, hängade på en gåstol. Nu gäller träning....kanske han får komma hem redan under tisdagen...
Många besök har det varit....förutom vi vanliga,,,...mormor och morfar, Åsa, Tony, Axel.....t ex.
Helt enkelt kommer det inte att bli framöver, eftersom Jimmys lägenhet är en halvtrappa upp...och det blir svårt just med trappor. Han får nog bo hos pappa Kenta, en period, eftersom han har ett ledigt rum och hiss och allt, och bor i stan´ . Enhörna ligger lite väl långt bort, men ALLT ordnar sig....!
Kl är 23.45 måndagkväll...och jag känner mig dödstrött, men otroligt tacksam...
gonatt....
Kommentarer
Postat av: David
Fint skrivet. Jag tycker att det stämmer bra överens med mina minnen från bron den kvällen. Det kommer tillbaka små detaljer hela tiden, och kommer väl fortsätta göra det ett tag antar jag. Att träffa Jimmy hjälpte, som du skriver, väldigt mycket. Jag kommer över med tur-kepsen i veckan. Hälsa alla inblandade. //David Norrman
Postat av: Ewa
Tack, och bra att du tycker det stämmer. Jag tror ni behöver träffas och prata många gånger om vad som hände. Det är det enda som hjälper i liknande situationer. Tur-kepsen var väldigt bra för Jimmy att ha....;-)
Jag hälsar...hälsa de dina
//Ewa
Postat av: Rodde
Skönt att höra att allt gick så bra som det gick ändå. Ta hand om dig! Kramar Rodde m. Familj
Postat av: Fanny
Blödig som en kärring är man. Nu rinner tårarna igen...
Kan inte ens föreställa mig att vara dig i den situationen!
Postat av: Boel
Tack och lov att det gick så pass bra. Det var med hjärtat i halsgropen jag gick från Facebook till din blogg.
Ta hand om dig och familjen!
Postat av: Ewa
Tack Rodde, och tack Boel. Fanny.... ibland är det bra att gråta. Det hjälper att läka. Jag kan ibland gråta för minsta lilla sak, men för mig känns det ändå som jag just nu kan klara av allt detta, eftersom jag måste. Däremot när jag pratade med dig i telefonen och hörde dig gråta, då rann mina tårar och jag kunde inte prata över huvudtaget. Och visst har vi en tuff situation.....men det kunde vara så mycket värre. Jag är så oerhört tacksam.....!!!!!
Trackback
